lördag 26 oktober 2013

Jag vill också vara en smart feminist!

Jag är rädd.

Jag följer och läser aktivt ett antal bloggar om feminism, jämställdhet, sexualitet, antirasism och annat som intresserar mig. Skribenterna på dessa bloggar tycks alltid lika smarta och pålästa med väl underbyggda resonemang vilket får mig att känna mig...tja jag vet inte, nervös och beklämd kanske.
   Om du, som jag, är en person i dina bästa protest-år, du identifierar dig som feminist, anser dig vara någorlunda upplyst och införstådd och dessutom råkar ha en blogg - ja, då förväntas du såklart göra något vettigt av dessa goda förutsättningar. (Är du dessutom av kvinnokön så ökar dessa förväntningar drastiskt) Men det finns alltid olika nivåer av engagemang, och jag tycker mig se en särskild hierarki i många typer av aktivism (och i vissa kretsar i synnerhet).

I mitt huvud så står den feminist högst upp i hierarkin som: har pluggat minst 60hp genusvetenskap på valfri högskola, läst samtliga verk av Simone De Beauvoir, är relationsanarkist, bor i kollektiv, föraktar allt vad konventioner heter och lyckas kalla kvinnor i sin närhet för "medsystrar" på ett fullt avslappnat sätt. Denna feminist har kanske en podcast, är krönikör, bloggare eller konstnär på välbetald heltid (tja, eller lyckas åtminstone överleva på enbart denna sysselsättning).
   Detta är den typ av feminist jag beundrar och skulle vilja vara! Samtidigt är det den typ av feminist som jag är mest rädd för... Rädd att inte duga inför, rädd att inte kunna diskutera med på en jämlik nivå och rädd för att inte kunna imponera på.
   Själv ligger jag långt längre ner i hierarkin: jag har knappt bara funderat på att läsa genus, gillar och delar smarta texter och länkar om jämställdhet men bidrar aldrig med något eget, läste Egalias Döttrar i högstadiet men avancerade sedan aldrig uppåt, bor tillfälligt (var tanken iallafall) hos mina föräldrar, och hankar mig fram på CSN från strökurser som egentligen bara hindrar mig ifrån att ägna mig åt mina serier på heltid...

Kanske tänker du nu att "men hallå, vi systrar ska ju hålla ihop och hålla varandra om ryggen - inte tävla med varandra, kanske bli ovänner och därmed låta patriarkatet få oss exakt dit det vill". Jag vet detta mycket väl, och jag är enormt tacksam för de starka och kloka kvinnor jag fått förmånen att lära känna... Men jag är nästan konstant orolig för att göra bort mig inför dessa kvinnor (mina vänner och...ja, medsystrar). Rädd att inte låta smart nog, och kanske råka säga något som avslöjar att jag ännu inte har uppnått den nivå av "äkta" feministisk medvetenhet som jag har fått för mig att jag förväntas ligga på.
Befängt, jag vet, men ändå tvekar jag inför varje möte och varje projekt med (det öppna och underbara, inkluderande) seriekollektivet Dotterbolaget och känner det som att jag bara är ett litet bihang, en blindtarm eller ett parasitdjur som klänger mig fast vid de "riktiga" feministbrudarna som faktiskt vet vad de pratar om och håller på med (det är väl också därför jag har varit så inaktiv på sista tiden...sedan jag gick med faktiskt).

Jag vill vara lika cool och självklar som dem, och alla mina andra kollegor i seriesvängen! Samtidigt så vet jag att ju mer jag höjer dem på pidestal - desto mer sänker jag mig själv och gör skillnad på oss (troligen bara i mitt eget huvud, och de tänker säkert inte alls så, men ändå).

Varför gör jag det så svårt för mig själv?

När kommer jag kunna känna mig fullständigt jämlik med dessa kvinnor? När jag har fått lika många seriealbum utgivna, när jag har fotats och intervjuats av imponerade kritiker, när jag har tilldelats lika många priser och stipendier, när patriarkatet inte längre existerar och vill att jag ska se mina kollegor som konkurrenter...eller bara när jag helt enkelt kan lära mig att acceptera mig själv och värdet av min egen insats oberoende av vad andra åstadkommer?
Troligen det senare. I så fall  är jag rädd att det kan dröja ett bra tag... Tills dess kan jag bara fortsätta snegla på mina coola feministsystrar, försöka lära mig av dem och suga upp varenda liten droppe insikt och inspiration som sipprar ur dem (ursäkta den mentala bilden).

Kanske började deras karriärer på samma sätt - som ett litet klängigt bihang i hälarna på deras idoler. Kanske kommer jag bli något en dag trots allt...

//Serieslaven

1 kommentar:

  1. "Kanske började deras karriärer på samma sätt - som ett litet klängigt bihang i hälarna på deras idoler" - det ligger mycket i det.
    Känslan, oron, är ofta väldigt överdriven. Skulle du råka säga något "fel" så skulle det antagligen inte resultera i att alla fnyser och vänder dig ryggen utan att någon kanske säger "Tänker du så? Jag tror snarare att blablabla". Sen måste man ju inte hålla med alla om allt heller, inte ens sina idoler.

    Jag förstår att du har en idealiserad bild av hur man borde vara, det har nog de flesta om någonting (hur man borde vara som mamma, som kompis, i sin yrkesroll osv). Men tänk såhär: skulle du själv se ner på feminister som inte läst genus om du själv hade gjort det? Vore det rätt att tycka att en kvinna som inte jobbar med kultur utan kanske inom vården eller industrin är en sämre kvinna/feminist? Är ens de där upphöjda feministerna där uppe perfekta? Vi dealar alla med samhället på olika sätt och man kan ha ätstörningar, vara hemmafru, bli våldtagen osv utan att vara en "sämre" feminist. Alla gör vad de kan, vill och orkar. Inte för att imponera på andra eller ens sig själva, utan för att det känns rätt just här och just nu.

    Slutligen vill jag säga att när jag möter någon som är mindre kunnig än jag i något område tycker jag bara att det är roligt att dels "lära upp" personen och dels ta del av hur hen ser på saker som kanske inte har hunnit "lära sig" så mycket utan mer bygger sina egna resonemang. Det är ju något frigörande i det också, att ta in perspektiv utifrån, om man nu kan säga så (det låter lite fel med ute och inne men hoppas du förstår ändå).

    SvaraRadera