Malin "serietecknaren"

Häromdagen fick jag av en nära kompis veta att det i hennes bekantskapskrets cirkulerar ett internskämt om mig... (sällan något positivt) Background storyn till detta är följande:

För flera månader sedan gick jag och min kompis ut på krogen och träffade ett gäng personer ur denna bekantskapskrets (i stort sett bara män). Vi pratade, skrattade, drack och hade allmänt trevligt som en brukar ha när en lär känna nytt folk.
På frågan om vad jag sysslar med svarade jag att jag är serietecknare. "Nämen OJ, va kul! Berätta mer!" utbrast de genast, så jag berättade om utbildningarna inom serieskapande jag har gått och om de antologialbum jag medverkat i (plus lite annat smått och gott). Kvällen fortlöpte som smort i samma trevliga ton varpå jag åkte hem nöjd och glad och lite full.

Nu får jag alltså höra att de jag pratade med tyckte att jag överdrivit i att kalla mig serietecknare (tydligen baserat på mina meriter)... "Malin den s.k. "serietecknaren"' kallas jag nu även av personer som inte ens var där den kvällen och träffade mig. Hm...detta gör mig en aning fundersam.

Det jag nu frågar mig är följande:
   Vari ligger själva skämtet? Är det min förmodade brist på praktisk erfarenhet inom seriebranschen? (med tre antologier, flera fanzines, deltagande i mässor och events i sammanhanget, flera utställningar och intervjuer i bagaget - skulle det inte räknas som en viss erfarenhet?)

Är det kanske att de inte har råkat höra talas om mig förut i seriesammanhang? (vilket egentligen ligger på dem och knappast kan räknas som mitt fel, om de nu inte är intresserade av ämnet jag pysslar med) Är jag inte tillräckligt känd?

Eller är det kanske helt enkelt att de störde sig på det sätt jag så självklart identifierade mig som serietecknare..? I såna fall kanske jag snarare hade behövt ha en diskussion om identitet, inte serier, med de här grabbarna.

Om jag säger att jag är en serietecknare så kan någon antingen välja att tro mig eller misstro mig, baserat på vad jag säger och gör härnäst, om de har läst mina serier eller liknande. Hade jag istället sagt att jag är en man så hade samma principer gällt.
Huruvida du anser att den identitet jag säger mig vilja tillhöra, stämmer överens med din bild och ditt intryck av mig eller inte, spelar egentligen ingen roll - den är fortfarande MIN identitet oavsett vad du tycker eller tänker om den! Hade du sagt samma sak om en transperson som identifierar sig med ett kön du inte tycker passar in på vederbörandeeftersom du uppfattar hen på ett annat sätt..?
   Om vi skulle vända på resonemanget och ställa de här killarna mot samma vägg angående deras sysselsättning - musiker - då skulle det kunna låta ungefär såhär:

"Vadå, ska du komma här och kalla dig "musiker" trots att du bara har haft några enstaka spelningar på halvsmå klubbar, och lyckats åstadkomma en ynka turné? Har ni fått kontrakt av något skivbolag än då? Finns ni på Spotify då? Nähä, inte det?? Ni står alltså bara och övar varje ledig stund i eran replokal, kämpar och sliter och gör ert allra bästa för att nå ert slutgiltiga mål. Er dröm... Och ändå kallar ni er för musiker! Då överdriver ni ju bara! Hahaha, vad löjligt!"

Här får ni ett gratis litet tips från mig: Tänk efter innan du trampar på någons identitet - för det är oftast det heligaste vi har! Det är det vi värderar högst hos oss själva och det vi strävar efter att uppnå eller upprätthålla - varje ögonblick, varje dag, hela tiden!

Framförallt så är väl frågan: vad fan ger dig rätten att bedöma mig?!

Jag vill också vara en smart feminist!

Jag är rädd.

Jag följer och läser aktivt ett antal bloggar om feminism, jämställdhet, sexualitet, antirasism och annat som intresserar mig. Skribenterna på dessa bloggar tycks alltid lika smarta och pålästa med väl underbyggda resonemang vilket får mig att känna mig...tja jag vet inte, nervös och beklämd kanske.
   Om du, som jag, är en person i dina bästa protest-år, du identifierar dig som feminist, anser dig vara någorlunda upplyst och införstådd och dessutom råkar ha en blogg - ja, då förväntas du såklart göra något vettigt av dessa goda förutsättningar. (Är du dessutom av kvinnokön så ökar dessa förväntningar drastiskt) Men det finns alltid olika nivåer av engagemang, och jag tycker mig se en särskild hierarki i många typer av aktivism (och i vissa kretsar i synnerhet).

I mitt huvud så står den feminist högst upp i hierarkin som: har pluggat minst 60hp genusvetenskap på valfri högskola, läst samtliga verk av Simone De Beauvoir, är relationsanarkist, bor i kollektiv, föraktar allt vad konventioner heter och lyckas kalla kvinnor i sin närhet för "medsystrar" på ett fullt avslappnat sätt. Denna feminist har kanske en podcast, är krönikör, bloggare eller konstnär på välbetald heltid (tja, eller lyckas åtminstone överleva på enbart denna sysselsättning).
   Detta är den typ av feminist jag beundrar och skulle vilja vara! Samtidigt är det den typ av feminist som jag är mest rädd för... Rädd att inte duga inför, rädd att inte kunna diskutera med på en jämlik nivå och rädd för att inte kunna imponera på.
   Själv ligger jag långt längre ner i hierarkin: jag har knappt bara funderat på att läsa genus, gillar och delar smarta texter och länkar om jämställdhet men bidrar aldrig med något eget, läste Egalias Döttrar i högstadiet men avancerade sedan aldrig uppåt, bor tillfälligt (var tanken iallafall) hos mina föräldrar, och hankar mig fram på CSN från strökurser som egentligen bara hindrar mig ifrån att ägna mig åt mina serier på heltid...

Kanske tänker du nu att "men hallå, vi systrar ska ju hålla ihop och hålla varandra om ryggen - inte tävla med varandra, kanske bli ovänner och därmed låta patriarkatet få oss exakt dit det vill". Jag vet detta mycket väl, och jag är enormt tacksam för de starka och kloka kvinnor jag fått förmånen att lära känna... Men jag är nästan konstant orolig för att göra bort mig inför dessa kvinnor (mina vänner och...ja, medsystrar). Rädd att inte låta smart nog, och kanske råka säga något som avslöjar att jag ännu inte har uppnått den nivå av "äkta" feministisk medvetenhet som jag har fått för mig att jag förväntas ligga på.
Befängt, jag vet, men ändå tvekar jag inför varje möte och varje projekt med (det öppna och underbara, inkluderande) seriekollektivet Dotterbolaget och känner det som att jag bara är ett litet bihang, en blindtarm eller ett parasitdjur som klänger mig fast vid de "riktiga" feministbrudarna som faktiskt vet vad de pratar om och håller på med (det är väl också därför jag har varit så inaktiv på sista tiden...sedan jag gick med faktiskt).

Jag vill vara lika cool och självklar som dem, och alla mina andra kollegor i seriesvängen! Samtidigt så vet jag att ju mer jag höjer dem på pidestal - desto mer sänker jag mig själv och gör skillnad på oss (troligen bara i mitt eget huvud, och de tänker säkert inte alls så, men ändå).

Varför gör jag det så svårt för mig själv?

När kommer jag kunna känna mig fullständigt jämlik med dessa kvinnor? När jag har fått lika många seriealbum utgivna, när jag har fotats och intervjuats av imponerade kritiker, när jag har tilldelats lika många priser och stipendier, när patriarkatet inte längre existerar och vill att jag ska se mina kollegor som konkurrenter...eller bara när jag helt enkelt kan lära mig att acceptera mig själv och värdet av min egen insats oberoende av vad andra åstadkommer?
Troligen det senare. I så fall  är jag rädd att det kan dröja ett bra tag... Tills dess kan jag bara fortsätta snegla på mina coola feministsystrar, försöka lära mig av dem och suga upp varenda liten droppe insikt och inspiration som sipprar ur dem (ursäkta den mentala bilden).

Kanske började deras karriärer på samma sätt - som ett litet klängigt bihang i hälarna på deras idoler. Kanske kommer jag bli något en dag trots allt...

//Serieslaven

Jag vet; jag är sämst!

Jo tack, jag vet att det var evigheter sedan jag skrev något matnyttigt...eller något alls... Men hallå, jag är faktiskt inte mer än människa (en något stressad, halvlat, frilansande människa - men ändå!).

   Sedan sist jag skrev har massor hänt: jag har medverkat i tre serieantologier, sökt till år 2 på Serieskolan, blivi nekad och sökt igen, gått en (ännu oavslutad) kurs i Serieteckning och visuellt berättande på Malmö Högskola, tillfälligt flyttat upp till Stockholm där jag nu säsongsjobbar på Skogskyrkogården, och däremellan haft toppar och dalar och vardagar som alla andra.

På MAH-kursen i höstas blev jag grundligt besviken; det visade sig vara nästan exakt samma utbildning som jag redan fått på Serieskolan (fast mycket mer snack, mindre praktik och fler meningslösa uppsaster som måste göras enbart pga högskolereglerna och inte för att kursdeltagarna faktiskt lär sig något nytt på det). Egentligen var hela den höstterminen en enda lång utdragen plåga av frustration, understimulering, besvikelse och ångest över att ha tappat mitt sammanhang. Det var en rätt tung höst och vinter, och motiveringen att söka någon ny meningslös kurs till våren bara för att få CSN ville helt enkelt inte infinna sig. Jävligt märkligt...

   Just nu väntar jag spänt på beskedet ifrån Serieskolan (reservplatsen jag so far har chans på är ju tyvärr allt annat än garanterad), och under tiden försöker jag halvhjärtat förbereda mig på reservplanen: Filmvetenskap I på Stockholms universitet (en kurs jag ändå känner mig mycket mer entusistisk för än tidigare andrahandsval). Men att inte kunna planera ordentligt inför en eventuell antagning (i vilket fall) gör mig galen!!!
Filmkursen kräver ju dyr kurslitteratur som ska inskaffas i god tid, avgifter som ska betalas i förväg (även om jag kanske inte ens kommer att gå kursen till slut) och det ska bråkas med CSN över småsaker... Det tär såklart på en, och all energi går åt till att spekulera och oroa mig. (inte särskilt konstigt att bloggen hamnat längst ner på "att göra"-listan då heller)

   Hur som helst så får vi se vad som händer nu framöver (i alla avseenden), och resultatet kommer det garanterat uppdaterad om. Jag försöker tar en sak i taget nu och än är ju inte slaget förlorat...

Stick with me, my stort gets better! ;)